Ibland lyfter jag luren för att höra om telefonen gått sönder, eftersom den aldrig ringer.
Så beskrev en kvinna sin tillvaro i ett tv-reportage om äldres ensamhet i Sverige. Det är ett liv som människan inte är skapt för, och det märks på ohälsotalen. Ensamma äldre är mer sjuka och lever kortare än de som har sällskap, och det är vanligare att de säger att de vill dö.
Här är några siffror: Ungefär en femtedel av äldre svenskar har över huvud taget inget umgänge med nära anhöriga. Nära var fjärde kvinna över 75 år säger enligt Socialstyrelsen att hon är ”ensam och övergiven”. I detta finns också en tydlig klass- och könsdimension: Enligt Folkhälsoinstitutet är låginkomsttagare oftare socialt isolerade än andra äldre, och eftersom kvinnor lever längre blir de oftare ensamma kvar.
Alldeles för många äldre sitter med andra ord omgivna av inramade foton på sina närmaste, men utan att ha någon relation till dem. Jämfört med övriga Europa umgås dessutom få äldre svenskar med grannar och andra i omgivningen, och en hög andel umgås inte med nära vänner.
Jag gissar, utan att kunna belägga det med forskning, att statistiken skulle se ännu dystrare ut om Sverige inte bestod till 15 procent av invandrare som ofta är uppvuxna med andra värderingar kring äldres plats i tillvaron.
För det handlar om värderingar.
I boken Är svensken människa? gjorde författarna Lars Trägårdh och Henrik Berggren en rad skarpa betraktelser om Sverige och svenskarna. Bland annat konstaterade de att vi är utpräglade individualister, och att vi tillåts vara det tack vare en stark stat.
Denna idé om ”statsindividualism”, som plockades upp av Per Schlingmann i slutet av 00-talet och som blivit moderat ideologi sedan dess, är en i många avseenden lysande uppfinning. Dagis och en omfattande äldreomsorg har gjort fler kvinnor fria att jobba och göra karriär. Våra socialförsäkringssystem innebär att vi inte längre måste ligga familjen till last om vi blir arbetslösa eller sjuka.
Men statsindividualism förutsätter individer som inte bara rusar iväg i blind frihet, utan som styrs av vissa värderingar. Det handlar om värderingar som vi för det mesta inte behöver reflektera över; föräldrar upplever att de fortsätter att vara föräldrar även under de timmar som barnen är på dagis, till exempel.
Men hur väl fungerar vår nyvunna frihet i förhållande till våra äldre? Statistiken ger en nedslående bild; svenskar är extrema individualister, som är extremt fria tack vare en stark stat. Och våra äldre är extremt ensamma.
För det offentliga kan inte göra allt. Offentligt anställda kan mata, vårda och hålla ordning på medicineringen. De kan till och med vara en medmänniska, trösta och hålla i handen, och har ofta den ambitionen.
Men det är inte hemtjänstpersonal och snälla undersköterskor äldre brukar ha inramade på bild hemma, utan familjemedlemmar.
Det finns samtal som bara vi kan ringa. Friare än så blir vi inte från varandra.